Sofia i Etiopien

110725 Idag har det varit soligt och riktigt varmt. Har nog bränt mig lite i solen. Har ju med gott om solskydd (solkräm, keps och solglasögon) men dom låg såklart kvar i resväskan när vi åkte ut på fältet. Hittills har det inte behövts, för det har mest varit mulet och regn. Och annars är jag mest inne, i bil eller på kontoret. Idag var vi ute på antropometriövning på förmiddagen. På eftermiddagen gick jag och Elazar till det kristna sjukhuset, chefen där ville introducera mig. Jag fick mailadressen till en som han sa ”måste prata mitt språk”, men det var inte ett svenskt namn, norskt kanske. Han presenterade mig för en amerikansk läkare där, som fick mitt nummer och skulle bjuda hem mig någon gång. Känns lite konstigt att bli presenterad för folk sådär bara för att man råkar känna någon, men vore bra att träffa flera människor. Det ska tydligen också komma dit någon amerikansk student i min ålder och en holländsk tjej med ett litet barn, som jag skulle bli presenterad för. Kan bli spännande, men jag har inte för höga förhoppningar. Tänker att jag får klara mig hur det än blir, även om det är trevligt med sällskap och att träffa nya människor. Valde i alla fall en bra dag att lämna mina kläder för tvätt, soligt hela dan så den torkar. På eftermiddagen tog vi paus en stund, då gick jag till mitt frukostcafé, satte mig på uteserveringen och beställde en cola. Satt i solen och läste bok och hade det bra. Skönt att kunna vara ute, för hotellrummet är ganska trist. Har träningsvärk idag, för igår fick jag för mig att göra lite övningar. Borde nog göra fler, för 10 benböj per ben gav träningsvärk… jag kommer förtvina innan detta är slut! Men man känner när man går (de få stegen per dag) att det är hög höjd, för man blir ganska snabbt flåsig. Kan några fler ord nu: ja, ägg, äggröra, bröd, bil, kontor. Känner igen tecknen för F, BU och T. Tror jag. NE och I också.

110723 Rapport från fältet

Nu är det lördag och jag har inte haft tid att skriva på en hel vecka. Dagarna har varit långa och innehållsrika, knappt så man minns på kvällen vad som hände på morgonen eller dagen innan. Har varit runt och sett många olika delar. Det som är mest lika överallt är människorna. Massor av barn, smutsiga, smala barn.

 

I måndags var vädret som en jämtländsk sommardag ungefär (10-15 grader och lätt regn). Vi var ute med bilen, det blev en liten, slingrande lerväg. Ner för en backe och plötsligt slirade bilen och pang så var vi fast, en buckla på bilen. Åkturen skulle nog varit rolig om den var en attraktion på Gröna Lund, men det var ganska läskigt att känna hur däcken gled sidledes i leran, på den guppiga vägen. Inom 5 minuter var säkert 20 barn samlade runt bilen för att titta. Inom 10 även vuxna. Folk ropade efter fler, och de kom med hackor och hackade upp vägen så att bilen lättare skulle komma upp. Föraren (som såg ut att vara ungefår 15 år) gasade på som bara den, svart rök bolmade ur bilen. Han lyckades ta sig upp för backen, men vi blev kvar nedanför och fick gå upp. Ganska skönt tycker jag, man sitter mest bara stilla hela dagen här annars. Men det var rätt svårt att gå i leran, det blev som en lerkaka under och runt skon, som halkade omkring på leran under. Och så lite uppförsbacke på det. Men det gick bra. Hur som helst, dom där barnen som tittade på, var barfota och frusna. Säkert hungriga. Många av dem har en tröja som enda plagg. Eller resterna av en. Alla har de samma färg som leran, oavsett hur de var från början. På de små barnen kanske det är praktiskt att vara utan byxor, eftersom de inte har någon blöja, men man ser även ganska stora barn utan riktiga kläder. Barfota är de allra flesta. Många är väldigt söta också.

 

Det som blir jobbigt är när de ropar efter bilen och springer efter. De små barnen gör mig ingenting, inte när de vinkar genom fönstret heller, om jag kan glädja någon genom att vinka tillbaka så gör jag det gärna. Det jobbigare är när det är lite större barn, (svårt att beräkna ålder, men kan de vara kanske 8-13 år kanske) oftast pojkar, som kommer intill bilen, knackar på fönstret och vill ha pengar. De slutar aldrig förrän bilen åker därifrån eller chauffören schasar iväg dem. Ibland på antropometriövningarna (då vi tränar datainsamlarna i att väga, mäta och mäta överarmsmått på barnen) är det också barn runtomkring som tigger. Det är jobbigt, för jag vet att de är hungriga, att de inte har något att äta och inga kläder. Jag har heller inte sett ett enda barn med någon leksak, utom boll gjord av plastpåsar, CD-skivor som hjul på nån pinne, någon rund sak (som ett hjul) som de rullar med en pinne.

 

En dag när vi var ute på övning fick jag verkligen insikt om hur illa ställt de flesta barn har det. Jag träffade nämligen en liten flicka på 8 månader som var frisk och välnärd. Hon hade baby-hull, var ren, hade både strumpor, byxor och en långärmad tröja över sin t-shirt. Hon gav bra blickkontakt och det gick att få leende från henne. Då insåg man hur de andra egentligen har det. Och då har jag inte sett de sjuka och verkligt undernärda barnen än. En dag när vi var på en Health Post och hade övning så hade det vägning för de undernärda barnen samtidigt (men inte av oss förstås) och fast jag bara såg dessa barn ligga i sin mammas famn under en schal så såg man att de var små. Ibland ser man någon liten även under våra övningar, mammor kommer ibland och tror att de ska få något av oss. Men vi ger bara kakor till barnen som är med, som en muta skulle man kunna säga. I undersökningen av barnen som datainsamlarna gör ska det bland annat bedöma blekhet. Jag tänkte att hur ska man kunna bedöma blekhet hos ett barn som är helt svart? Men en dag såg jag en väldigt blek figur i en mammas famn. Inte bra.

 

Oftast är det de mindre barnen som ser värst ut, men en äldre pojke fastnade också på näthinnan. Han stod vid vägen (tillsammans med en massa andra barn) och följde bilen med blicken. Han var säkert 8-10 år skulle jag tro. Långa, smala ben som slutade i en jättemage. En tröja som enda klädesplagg. Han följde inte med när de andra sprang efter bilen.

 

Det hemska är att det är så många människor som har det såhär. I Wolaita-området bor kanske 3 miljoner människor. Och det är mest fattig landsbygd. Familjerna är stora och har inte tillräckligt med mark för att odla det de behöver för att vara mätta. Och alla dessa undernärda barn blir stora (eller ja det blir de ju förstås inte, 1 av 10 dör innan 5 års ålder) och får en massa barn som de inte kan mätta. Det finns liksom ingen ände på problemet. Inte som jag kan se i alla fall.

Om kontoret: (110717)

Kontoret är ett hotellrum där de kastat ut sängen och satt in två skrivbord och några stolar. Det finns egen toalett (bra) med en icke-fungerande dusch, vilket inte gör så mycket. Varje dag kommer de och bär in gula plastdunkar med vatten, som vi sen har i en hink som man får ta ifrån för att spola och tvätta händerna. Toaletten är också förråd. Vi har en garderob med lås på, som nån skruvade upp ett par hyllor i. Vi har en lampa i taket och en skarvsladd där vi alla kan koppla in våra datorer. Det finns internet på USB om man har tur, det är kontantkort som man laddar, vet inte vad det kostar, men än har det inte fungerat för mig. Kontoret ligger en trappa upp och det finns två fönster som tur är, bra för ljuset, att kunna öppna för luft (för ventilation finns inte i det här landet) och för att kunna titta ut när man har tråkigt. På bottenvåningen finns ett café eller liten restaurang. Vägg i vägg ligger ett internetcafé med segaste internet och datorer jag använt på länge, men det är rätt billigt, betalade ca 2 kr för att surfa 20 minuter (fast minst hälften av tiden var väntan) Det är en grind ut mot gatan och på gården parkerar bilar. En vattendunk med kran står på en stol, där kan man tvätta händerna innan maten. Vilket är ganska bra att göra, eftersom man äter med händerna. Det var tänkt att vi skulle byta kontor, men nu tror jag att vi blir kvar här. Blir nog bra så, är ett ganska trivsamt ställe, och känns rätt säkert även på kvällen. Fast kanske inte att gå härifrån ensam.

Om boendet: (110717)

Jag har ett rum med en dubbelsäng. Om man vill kommer de och städar varje dag, men det tycker jag är onödigt. I det här rummet hänger ett myggnät i taket, det fanns inte i det första. Har inte använt det än, har inte sett några myggor och Elazar säger att det inte är malariasäsong än. Det är en länga med två våningar. Kanske 20 rum? Väldigt lyhört. Dörrarna krånglar. Min första dörr hade inget handtag på insidan, så man fick grabba tag i dörren och dra för att få upp den. Min nuvarande dörr har inget handtag på utsidan, men det gör inte så mycket, för man vrider med nyckeln och trycker. Kanske är mer inbrottssäkert då (fast man vill ju gärna kunna komma ut fort om det skulle börja brinna förstås) Jag har egen toa med dusch. Man slår på varmvattenberedaren en stund innan man vill duscha, sedan tar det ett tag för det varma vattnet att komma ut. Det kommer bara en liten stril vatten, men det är tillräckligt och ändå lyxigt med en dusch tycker jag. Är glad att mitt nya badrum inte har en bunt elkablar som sticker ut ur väggen. Jag har ett eluttag. En lampa i taket, men om man vill läsa eller så behövs ficklampa. Boendet ligger bakom en mur med bevakad grind, så det känns ganska säkert. Dock är det lite tråkigt, finns ingenting att göra, inget kök eller sällskapsrum eller så. Hoppas att jag kan bo på ett annat ställe senare, så jag i alla fall får lite sociala kontakter förutom dom på jobbet.

Om stan: (110717)

Det är en ganska stor stad tror jag. Gatorna är breda (de största i alla fall) för att få plats med alla fotgängare, bilar, motorcyklar och åsnor. Det är inte så mycket trafik faktiskt, mest gående och åsnor. På var sida om vägen finns ett djupt dike, med betong på sidorna. Tror dom håller på att bygga ett i mitten av vägen också. Det finns inga gatulysen, så efter klockan sju går man omkring i kolmörker. De största gatorna är asfalterade, men sedan får man passa sig för geggamoja, stenar och ojämnheter. Det finns ett gatulyse i närheten av vår frukostrestaurang. De flesta husen är en våning höga och av betong/sten och metall. Utanför stan är det mer hyddor av lera och gräs. Längs vägkanterna är det ganska grönt på den röda jorden. Det växer gott om buskar, träd och blommor. Man ser ofta pojkar och män som står vid sidan av vägen och kissar. Ibland ropar barnen främling efter en, ibland vinkar de. Ibland vill de ha pengar, vissa följer efter. (vet inte riktigt hur jag ska hantera det, lite jobbigt, men ändå på något vis okej när de andra är med) Några vill hälsa och ta i hand, säga några ord på engelska.

Om maten: (110717)

Jag hade ju läst innan att man inte kunde köpa mjölkprodukter och kött här, men det stämmer ju inte alls. I alla fall inte på restaurangerna. Igår hade iofs flera ställen slut på mjölk, så vi kunde inte få någon macciato. Annars brukar vi äta frukost på ett café mellan boendet och kontoret. Äggmacka (omelett mellan 2 brödbitar) som ibland är väldigt stark, och macciato (liten kopp starkt kaffe med mjölk).  Kostar ungefär 7 kronor.

Lunch och middag har vi mest ätit på ett hotell i närheten, mycket dyrare än frukostcafét, som också det säkert är mycket dyrare än de mer traditionella restaurangerna. Man kan få både pasta och ris och lite av varje. Det är stora portioner. Bästa maten åt jag nog idag (lördag 16 juli) på en populär restaurang, de sa att det var en 5-stjärnig. Där serverade kort, den för Wolaita speciella rätt med rått kött. Man delade med kniv, la i sitt injerabröd och doppade i stark sås. Jag smakade en bit, helt okej, men föredrar nog tillagat. Fick in kokande kött, och grillat. Det var gott. Injera är ett stort, platt bröd, som en jättepannkaka. Det smakar lite syrligt. Kan vara gjord på vete eller teff (ett sädesslag). Man drar av en liten bit bröd, greppar lite mat i det (kött eller någon blandning, har provat en sås som är gjord av ärtor eller bönor), doppar i sås eller krydda om det inte redan är starkt nog. Allt sker med högerhanden och det kan hända att man tappar alltihop eller sölar. Det är roligast tycker jag när alla äter från samma tallrik. Annars blir det för mycket mat, en injera orkar jag inte äta upp. Man blir väldigt mätt.

Att dricka är ju kaffe det vanliga. Gott te har dom också, med kanel. Finns också jordnötste, det smakar som jordnötssmör utblandat i varmvatten. Kanske är det så också. Till maten dricker jag oftast Ambo, mineralvatten. De andra brukar oftast dela två på en ambo och en cola, sedan blandar de hälften vatten och hälften läsk. Är faktiskt ganska gott, inte för sött.

Om livet: (110717)

Här tror jag att de flesta är kristna. Vi bor nära en kyrka (Sodos största), så vi får lyssna till deras sång sent på kvällen och tidigt på morgonen. På morgonen är det också morgonbön för muslimerna, men det har jag bara vaknat av en gång. Det verkar vara rätt så kristet och de flesta går i kyrkan på söndagar.

Klockan sju på kvällen är det mörkt. Då vill jag inte gärna gå ut på egen hand. Elazar har sagt att det är säkert att gå ensam i vårt område vid åtta på kvällen, men inte vid tio. Bäst att ta det säkra före det osäkra. Men man blir ganska låst. Och hemma är det ju så ljust den här tiden på året.

Om pengar: (110717)

Det finns ingen bankomat i stan, men en bank. Följde med Lotta dit igår, och blev ganska avskräckt, tur att jag inte behöver besöka den på ett tag. Bankmannen drog kortet massor av gånger och stoppade in det med chippet utåt och hävdade bestämt att det var rätt sätt. Det lyckades med nöd och näppe växlas från US-dollar, men inte alla valörer. Hoppas mina funkar den dagen det behövs. Och mitt kort. Är glad att jag fixade ett till kort innan jag åkte, som det ena blir spärrat eller inte fungerar så kan jag prova det andra.

110723 Vardagliga betraktelser

Jag har börjat förstå varför trafiken är det farligaste här. Därför är jag glad att jag fortfarande är oskadd. Och att jag bara har behövt åka motorcykel en gång. (Såklart utan hjälm, fast han körde långsamt)

 

Försöker att lära mig språket, men det är svårt. Uttalet är krångligt. Och jag glömmer orden så fort jag hört dem. Måste skriva ner för att kunna komma ihåg. Men nu kan jag säga tack och bra både på amharic och wolatinya. På amharic kan jag säga vatten, ja, hej, kaffe. Tar mig inte särskilt långt med andra ord. Idag köpte jag en stor plansch med det amhariska alfabetet, så att jag ska kunna lära mig. Trodde jag. Den sitter nu på min vägg. Det finns 3 olika tecken för H. Sedan kan man på varje göra små tillägg för att få ljuden HA, HU, HI, HE och HO. Så finns det tecken för vokalerna för sig. Och SH, CH,GN, ZH och TS har också egna tecken (som kan kombineras till SHO, SHI osv) Ja ni förstår att jag har att göra. Sedan är det ju bra om man kan några ord till det då. Sedan har jag kommit på att jag egentligen inte vet vilket språk jag ska lära mig, amharic är det officiella språket, men här pratar de wolatinya. Barnen förstår alltså inte om jag skulle prata amharic med dem.

 

Det finns mycket djur här. De flesta familjerna har djuren inne hos sig i huset (hyddan) på natten. Åsnor används för att bära saker, som vattendunkar, hö, tunga säckar. Eller så spänner de för en liten kärra och lastar ännu mer. Pojkarna som kör kärrorna står upp på dem. Hästar används som taxi. Hästarna är små. Oxar används för jordbruket. Eller så fixar man det för hand, inga traktorer här minsann! Får och kor finns det också gott om. Ibland ser man nån get, lite höns, någon katt eller hund.

 

Sporter som man ser är pingis, volleyboll och en pinne med en boll i ett snöre som de sparkar på. I varje by finns minst ett volleybollnät. Här och var längs vägarna står pingisbord uppställda. Det hade jag inte riktigt förväntat mig.

 

Stjärnhimlen är väldigt vacker om det inte är mulet. Finns ju som inte mycket ljus från staden som stör. Nästan som att vara uppe på fjället.

110723 Antropometri

Jag och Tenange har ansvarat för att träna datainsamlarna i antropometri. Det är roligt och hemskt och svårt. Den här veckan har vi åkt ut till 2 ställen per dag. Varje omgång har hon och jag varit Gold Standard,  dvs den som de andras mätvärden jämförs med. Vi mäter, väger och mäter överarmens omkrets (MUAC) på barnen. Vi har 5 barn varje gång, under 5 år. Helst ska någon vara under 2 år så att vi får mäta längden liggande, eftersom det är svårare. Sedan har vi två team med datainsamlare och deras assistenter. Och en supervisor, vars funktion är att göra återbesök hos några barn och kontrollera datainsamlarnas uppgifter. Varje team ska mäta varje barn 2 gånger. Sedan jämför man resultaten, som inte får skilja sig så mycket. De får inte heller skilja sig mycket från mina och Tenanges resultat. Det är ganska roligt att komma ut och se lite, och att göra något praktiskt. Jag tycker också att det är roligt att knappa in alla siffror i datorn och se resultaten (utom när vi fick för stor skillnad på någon mätning) Men ibland är det också väldigt jobbigt, som när barnen gråter. Det tar ofta 1,5-2 timmar innan allt är klart, varje barn ska mätas 8 gånger. De små tycker inte om att hållas fast och bli mätta på längden. Det är hemskt och egentligen emot mina principer. Föräldrarna och de andra vuxna däremot verkar inte ha något emot det. Det kan också vara jobbigt när det är några barn som är väldigt smala och när det är mycket folk runtomkring.

110716 Eftermiddag

Ensam på kontoret, väntar på att den del information från fältet ska komma in så att jag kan stoppa in det i datorn. Alldeles nyss var de andra ute på nätet, men nu när jag ska försöka så är det förstås för dålig mottagning. Suck. Men det är väl i-landsproblem och inte mycket att fundera över egentligen.

Har börjat bli sugen på att utforska staden, men känns inte så bra att göra det på egen hand, och vill inte besvära alla hela tiden. Har också kommit på att jag har 8 helger, dvs 16 dagar, att fylla med något. Den här och förra är bara jobb, men sen. Hoppas att någon vill göra något roligt med mig någon helg i alla fall.

Idag var professorn från Addis här och åt lunch med oss, han tyckte att jag skulle åka till Addis någon helg. Till lunch blev det rått kött med sås innehållande galla. Jag smakade en bit (som inte var så tokig) men höll mig sedan till det kokta och grillade köttet som de beställt till oss kräsmagade. Tydligen är det råa köttet en specialitet för den här delen av landet. Fick smaka lokalt vin också, det var riktigt gott.

Idag gick jag ensam till kontoret och några barn stannade och hälsade på mig, det var väl trevligt, jag hälsade tillbaka och frågade vad de hette. Sedan kom en jehovas vittne och ville att jag skulle läsa om bibeln. Svårt att veta vad man ska göra. Ibland är det barn som följer efter oss och det vet jag inte heller hur man ska hantera. Skulle nog känna mig riktigt obekväm med det om jag var ensam. Även om jag inte har mycket pengar på mig eller så, så känns det inte riktigt bra. Och jag kan inte prata med dom, måste försöka lära mig lite av språket. Men det är svårt, borde kanske ha letat efter nån bok hemma att lära mig ifrån.

110715 Fredag

Sitter på kontoret och funderar över organisering av hur data ska komma in till kontoret. Och hur uppföljningen av barnen ska ske. Det är lite klurigt.

Vi har inte världens bästa internetuppkoppling heller. Verkligen inte. Så jag skriver i worddokument och klistrar in när jag får tillgång till uppkoppling. Har fått några sms till mitt etiopiska nummer, men har ännu inte lyckats få ut några. Alla kommer inte fram till mig heller. Men sånt är livet. Strömavbrott blir det också lite då och då. Flera gånger dagligen. Så det är tur man har ficklampa (2 st varav den ena pannlampa, med extra batterier)

Inatt var det riktigt regnväder, med åska och allt. Mysigt ljud att somna till tycker jag. På måndag börjar fältarbetet, det ska bli riktigt spännande. Tiden går snabbt för det händer så mycket hela tiden, så det är bra. Men börjar känna mig lite rastlös i kroppen, man rör inte så mycket på sig. 500 meters promenad till kontoret på morgonen, och sedan tillbaka på kvällen. Det är ungefär det. Kanske får börja lyfta vattenflaskor på hotellrummet.

110714 Torsdag

Nu sitter jag ensam på kontoret och vet inte hur länge jag ska vänta. Har en till lista att fixa, men nu är det så många listor att jag inte vet hur jag ska hålla reda på alla. Och så är det massor med siffror och när en blir fel får man sitta och skriva om 100 siffror. Kan det inte finnas nåt enkelt sätt att hålla reda på det?

Igår var jag med ut på fältet, träffade ledare för 2 olika Woredas som vi ska hålla till i. Det var verkligen ute på landsbygden, på pyttevägar. Men det är så olikt den svenska landsbygden. Hemma är det stora öppna fält eller skog skog skog, här var det bara att hoppa ur bilen och ropa om man inte visste vilken väg man skulle ta, så kom det någon att fråga. Massor av barn över allt, 15 % av befolkningen är under 5 år. Många smutsiga, halvnakna barn. Magra kor. Besökte några health centers, och de ser ju inte mycket ut för världen. Ungefär hälften av alla dödsfall i området beror på malaria. (en ledare sa till mig att det här är en hot-spot för malaria, så bäst att ta profylax, men än har jag inte sett några myggor) Det blev en massa resande, så lunch blev det först kl halv sex på kvällen. Mycket att stå i så här i början!

Idag har jag ansvarat för att ge alla datasamlare (21 st) sin utrustning, som vågar, MUAC-band, väskor och paraplyer, ge dem deras kod och se till att de signerade på en lista. Sedan for de ut i fält. Jag fick skjuts med en motorcykel till ett ställe där alla våra height-boards (som man mäter barnen med) höll på att repareras. Tur att jag kom och styrde upp det hela! Såg till att de verkligen fungerade efter lagningen, (lite si och så med några, men på det stora hela mycket bättre) och numrerade dem, såg till att rätt mätdel hamnade med rätt bräda, så att det ska funka att lämna tillbaka dem sedan.

Efter att alla brädor var klara blev vi inbjudna på kaffe. Det var en intressant (och trevlig) upplevelse. Fick sitta i soffan och se på när kaffet lagades från rostning av bönor till färdig kopp. Det var en liten grilliknande sak som stod mitt på golvet, med kol i. Först rostades bönorna, sedan poppades popcorn som vi fick äta medan kaffet blev klart. Malas och kokas. Drickas i liten kopp med socker. Det var det godaste kaffe jag druckit tror jag. Starkt och bra, ingen besk eftersmak, verkligen bara gott. Kan rekommenderas om någon annan skulle ha vägarna förbi.

Försöker lära mig språket, men det är svårt, jag måste be någon skriva ner ord till mig, för jag glömmer typ 2 sekunder efter att de talat om det för mig. Än så länge kan jag säga tack (amagnalo eller nåt sånt) och tvål.

Nej, nu kanske man skulle ta och sätta igång med nästa lista. Hoppas att de andra kommer tillbaka snart, om en timma blir det mörkt. (klockan är 20 över sex)

Så nu har jag fått låna ett mobilt internet för att kunna kolla mailen och tala om att jag mår bra. För det gör jag, trots att jag blivit förkyld. Arbetet är i full gång, men själva fältarbetet börjar inte förrän nästa vecka. Nu är det mest kontor, och organisera saker.

I förrigår hade vi träning med fältarbetarna, de som ska mäta och intervjua. Jag hjälpte till att lägga in data, det tog tid… Alla fältarbetare skulle väga, mäta och mäta MUAC på 5 barn var, och det var 5 grupper med 5 arbetare i varje. Alla skulle mäta två gånger, för att sedan se hur stor skillnad det var, och hur mycket de skilde sig från en Golden Standard. Det fanns ganska stora skillnader och några som fuskade.

Det är väldigt trevliga människor som jag umgås med, så det här känns bra. Det ska bli kul att få vara med! Men jag måste lära mig några ord av språket… det är svårt! Har nu provat att äta injera (ett stort platt bröd som smakar lite syrligt, som man lägger sås på och äter med händerna), och lyckades ganska bra, trots att man bara får använda höger hand. Är glad att jag har med handsprit i litet format, kan vara bra om man ska äta med händerna.

Ännu har inga katastrofer inträffat, mer än att jag saknar mina jeans som jag beslutade i sista sekund att inte ta med. Dom hade varit perfekta! Att vara förkyld är ju inte heller så kul förstås, men jag kan tänka mig massor av värre sjukor, så jag är nöjd ändå.

Med pirr i magen och ganska hög puls gick jag genom säkerhetskontrollen på Arlanda igår. Det var så mycket känslor som blandades att det var svårt att veta vad som var vad. Väl vid gaten träffade jag på min handledare och vi hade sällskap in på planet. Jag hade lyckats få platsen bredvid henne.

Flighten gick bra, efter middagen släppte det mesta av nervositeten, men kunde inte äta så mycket. Mellanlandning i Rom lagom när man ville börja sova, men då skulle folk ut och andra in, sen var det dags att lyfta igen. När man äntligen började slumra till väckte de en med varm handduk och frukost. Efter 10 timmar landade vi i Addis Abeba, mulet och en lagom sval temperatur. Lyckades komma in i landet och få bagaget. Kändes väldigt skönt att resa med någon, att någon mötte oss med bil och man inte behövde fundera på vart man skulle åka. Att man kunde ringa nån som sa att banken har öppet till 12 på lördagar, så det gick bra att växla pengar.

Åkte till Addis Continental Institute of Public Health (det är de och Uppsala universitet som samarbetar med den här studien) där vi träffade professorn. Efter det en frukost och sedan en biltur ner till Soddo, på 6 timmar.

Till en början kändes det lite skakigt, fastnade i Addis trafik som verkade fungera på ett måfå, sedan öste regnet ner, vi handlade på en bensinmack med beväpnad vakt. Bilens hastighetsmätare fungerade inte, men kändes som det gick ganska fort, fast det kan ju förstås lika gärna ha berott på en kombination av bilens och vägens skick.

Turen kan nog bäst beskrivas som levande slalom. Inte så mycket bilar på vägen, och allt färre ju längre bort från Addis. Men cyklar, kor, åsnor, barn, hundar, getter, får, små hästar, folk som går över allt. Och högertrafiken verkar det vara lite sporadiskt med. I början tyckte jag allt att han körde lite tokigt, vår chaufför, men sedan märkte jag att han var duktig. Visst gick det undan i svängarna och han använde nog tutan mer än bromsen, men vi körde inte på någon och höll oss på vägen. (var iofs nära ett par åsnor och getter) När ett barn skulle till att springa ut i gatan så tutade han och barnet stod plötsligt blixtstilla. Ja, jag är glad att jag slapp köra, men det verkar ju funka ganska bra ändå, har inte sett någon olycka och bara tre döda djur.

Landet var väldigt vackert, i början ganska platt och sedan mera berg. Allt är väldigt grönt och det är svårt att tänka sig att så många människor här svälter. I städerna är det mest plåtskjul och lite betonghus, på landsbygden runda små hus med toppiga tak. De var väldigt fina tycker jag, och ser ut att vara ett med naturen. Man hade ju inte alls lust att sova bort detta vackra, men stundtals var det helt omöjligt att hålla ögonen öppna. Men så fort jag råkade somna tappade jag huvudet bakåt och vaknade upp med ett ryck, för något nackstöd fanns ju såklart inte. Men väl ett litet säkerhetsbälte som jag drog åt hårt i midjan.

Nu är vi inkvarterade i Sodo, på ett Guesthouse som tydligen är ganska nytt, men inte är det ställe som vi skulle ha bott på egentligen. Jaja, det får ordna sig. Just nu är jag mest glad åt att ha en säng. Dessutom egen toa och dusch, vilken lyx!

Har fått etiopiskt nummer +251923474282 om nån vill skicka ett sms eller så!

Idag har mamma och pappa varit hos mig i Uppsala. Vi har varit på stan och fixat det sista, som att hämta ut bilder på nära o kära som jag ska ha med, lämna tillbaka böcker på Nordiska Afrikainstitutet (till största delen olästa) och köpa små presenter att ha med. Det var oväntat svårt och vi höll på att bli tvugna att dricka kaffe innan, men tillslut blev det några dukar på Hemtex. Har också packat ner lite svenskt godis.

Låg och solade och badade på några klippor igår och lyckades förstås bränna mig i solen, eftersom jag glömde solkrämen i bilen och var för lat att hämta den. Så idag fick mamma smörja in med nån bra salva, som hon fått göra på pappa en hel vecka under deras solsemester, sen sa hon att det inte var så farligt.

Häromdagen när jag var på Forex för att växla pengar kom det in en man som ville växla 32 000 kronor till euro, sedan hivade han upp samma summa i kontanter. Tror aldrig jag sett så mkt kontanter förr!
Och i söndags var jag lite dagvill (och respirrig) så jag tog måndagens malaria-piller redan då, men hellre det än inte alls!

Det är mycket som ska fixas in i det sista, körde en tvättmaskin för att få en ren tröja med mig, slängde in det i torkskåpet och allt var bra. En kvart kvar tills tvättstugan blir låst för att min tvättid tar slut, bra tänker jag och hoppar in i duschen. Kommer sedan på en kvart senare att just ja... så mamma och pappa fick spurta ner och rädda min tvätt. Tack och lov! Hoppas det var sista misstaget och att jag inte glömt något viktigt nu!

Som om jag inte var nog nervös redan idag fick jag syn på Expressens löpsedel idag på stan - Svenska journalister fångna i Etiopien. Men när jag läst lite mer är jag inte oroad längre, det var inte i det område jag ska till och de gjorde en farlig grej. Jag ska inte göra farliga saker.

Väskan är packad (2 gånger) och den blev ganska full, så jag hoppas att jag inte glömt en massa mer som ska ner i den. Har ingen våg, så om jag klarar vikten blir spännande att se, men det borde jag göra.

Har fått tillbaka datorn efter att ha fått statistikprogrammet SPSS installerat. Hon som installerade det skulle på semester den här veckan och jag var inte i Uppsala innan, så jag lämnade datorn hos några kompisar som var snälla och hjälpte mig att lämna och hämta den - tack så mycket för det!

Pengar är växlade, har delat upp kopior på pass, visum och andra dokument och lagt i både bagage och handbagage. Lämnat in några bilder på framkallning som jag ska ta med, köpte ett billigt minialbum att sätta in dem i. Vad har jag glömt? Kan det vara så här lugnt innan? (kanske är det springrundan som lugnade nerverna lite)

Har kommit till Uppsala, har börjat packa min väska. Ni som känner mig vet att det inte är min favoritsyssla direkt och att det kan ta sin tid, framför allt brukar det inte vara klart förrän sekunden innan jag ska åka.
Nu har jag en fin packlista och det känns bra, hoppas rätt saker står på den bara.
Idag ska jag åka ner på stan och framkalla lite kort som jag ska ha med och köpa lite mera saker att stoppa i väskan.

Pratade med min handledare i telefon för att höra så att allt är som det ska med resan och svarade: "med resan är allt som det ska, men i Etiopien är det kaos som vanligt. Projektet som vi skulle haka på är inställt, men det ordnar sig nog ändå."

Det pirrar i magen och ska bli spännande att åka! Kan inte fatta att jag snart är där!

Om en vecka är jag framme i Etiopien. Det börjar kännas nervöst, men också spännande att snart vara där. Tror att jag har hunnit förbereda det mesta som ska förberedas, men har inte packat än eftersom jag är i Östersund och packningen i Uppsala.

Idag ska jag på bröllop, sedan bär det av mot Uppsala imorgon. Och då är det bara några nervösa dagar av packande kvar innan jag åker och hoppas att allt går bra!