Sofia i Etiopien

Det som är det värsta för tillfället är nog vad som hände igår, som jag inte tänker skriva om på bloggen för att inte oroa folk, men som fick mig att vara glad över att ha livet i behåll.

Vi var ute på värsta vischan, liten gropig lerväg, då en motorcykel plötsligt dök upp bakom en kurva och körde rätt in i fronten på bilen. Vi var på väg uppför, och föraren låg till vänster på vägen (som var väldigt smal, så det kanske inte spelade så stor roll). Motorcykeln hade trasiga bromsar och kom snabbt nerför, såg oss inte. Jag ser hela tiden bilden av förarens rutiga skjorta när han flög mot vindrutan framför mig när jag blundar.

Först förstod jag inte vad som hände, en man på vägen började ropa för att varna oss, föraren tutade och försökte väja, men lyckades inte. Pulsen rusade, jag blev svettig och så nervös att jag inte lyckades få upp min egen bildörr (inget ovanligt med den kvalitén på bil i och för sig) Förberedde mig på blod och död när jag klev ur bilen. Massor av folk samlades fort som bara den och lyfte bort de skadade från vägen. Jag försökte kolla så att de var okej, men det var så mycket folk omkring. Den ena kom jag fram till, men blev snabbt bortskuffad. Han skrek så det var väl ingen större fara tänkte jag. Den andra var också vid medvetande, så det var lite lugnt, men han hade ett sår på benet som gick in till skelettet.

Folk var upprörda, men vi bar in dem bak i bilen och körde till närmsta Health Center som var ganska nära. Halva byn samlades utanför, men jag följde med in i sjukrummet. Jag frågade min kollega vem som var sjukvårdspersonal, men ingen var tydligen där, jag sa åt dem att hämta någon! Dom sydde ihop såren, (den ena ganska klantigt, på gubben som hade sår in till benet, men jag hade inte gjort det bättre i den situationen) Den andra syddes ganska bra, av en sköterska som var med oss i bilen. Jag ville tvätta med litervis med vatten, som naturligtvis inte fanns där. De tvättade med jod eller något likande. Okej tänkte jag, de gör det väl ordentligt senare, när vi kommer till sjukhuset. (visst, det är så det funkar i Afrika)

Den äldre mannen, som var passagerare, hade ont över bröstkorgen, jag frågade lite hur det var, men han verkade ganska opåverkad och tackade gud att han överlevt. Den yngre, föraren, klagade desto mer, han var verkligt smärtpåverkad. Men ingen brydde sig om mer än såret på benet. Han började klaga över ont i höger sida, så jag undersökte honom, klämde på magen, lyssnade på lungorna. Blodtrycket och pulsen var bra, men andningen lite snabb. Så jag blev lite lugnare i alla fall.

Vi la in dem bak i bilen igen (alltså inte baksätet, utan bagageutrymmet), 4 andra följde också med, och körde till närmsta sjukhus. Det tog lite över en timma. Hela tiden tänkte jag på vad jag skulle göra om han chockade ner där bak, men kom fram till att jag inte kunde göra så mycket mer än att hålla fri luftväg och hålla upp benen. Nu hände det som tur var inte. Försökte ha lite koll på att han andades och så, men kom fram till att hans kompisar nog skulle märka om han försämrades. Ett tag bråkade han (och hans kompisar) en massa om vems fel olyckan var, det var riktigt obehagligt, men då var han i varje fall vid medvetande.

Väl framme på sjukhuset bars de in, vi stannade ute. En som jobbade där kom fram till mig och sa att jag inte skulle oroa mig förrän läkaren kom, de hade ringt honom och sagt att det var emergency. När läkaren kom dit hämtade han (den första mannen) mig och sa att jag fick vara med där inne. Kändes ganska bra, gamlingen fick stelkrampsspruta och recept på antibiotika för att sedan bli hemskickad, föraren blev kvar för observation. Kanske inre blödning eller bäckenfraktur. I Sverige skulle man väl satt grova nålar, gett ringer och gjort trauma-CT, men han fick i alla fall övervakas. Så bättre än så kunde det väl inte bli för dem. Men ändå, det gick ju bra, ingen dog, men det där såret skulle mycket väl kunna bli döden på längre sikt för den äldre mannen. Inte rent, in till benet, en undernärd man med (antagligen) rätt usla förhållanden att sköta om ett sår ordentligt.

Vi skjutsade inte hem dem igen, med rädsla för vad som skulle kunna hända, hela byn skulle kunna skada oss och hindra bilen från att köra, det var nära när vi skulle köra till sjukhuset. Jag förstår nu varför det sägs att trafiken är största faran när man åker hit.

Nu hade det hunnit bli mörkt och lite sent, det åskade och började regna. En annan bil hade kommit för att hämta oss, eftersom föraren och olycksbilen blev kvar för att diskutera med polis osv nästa dag. Vet inte hur det har gått för dem. Det var kolmörkt (inga gatlysen eller vägmarkeringar, inga lysen i hus vid vägen eftersom de saknar el) dimma och mycket regn, inga fungerande vindrutetorkare, folk och åsnor på vägen. Det var lite läskigt. Fortfarande ute på landsbygden, kanske halvvägs in till stan. Då fick vi punka. Och gissa vad – så klart har de inte med någon domkraft. Så vi får sitta i bilen och vänta på bättre tider. Inte vågar de ha på varningsblinkers heller, av rädsla för att göra slut på batteriet. Inga andra bilar stannade och hjälpte oss. Mörkt och regnigt, inte ätit på 12 timmar. Utom lite kex. Då kom en tredje bil och lånade ut sin domkraft och skjutsade hem Tenange och mig till Elazar, där vi fick mat och kaffe. Underbart! Sedan blev jag hemskjutsad av en annan bil. Väldigt snällt. Så nu är jag glad över livet och ännu mer rädd för trafiken.

Olycksbilen och föraren tidigare samma dag. Jag kände mig osäker att åka med honom redan från början, eftersom han ser ut att vara typ 15 år gammal. Dessutom var vi med om en mindre olycka med honom veckan innan. Efter händelsen åkte vi inte mer med honom.

Ja man kan verkligen fundera över livet. De skadades olika inställning/reaktion. Den yngre, föraren, som gormade och skrek, skyllde på vår förare att han kört på dem, oroade sig för om motorcykeln som blivit skadad. En kontrast mot den äldre mannen, som var tyst, klagade inte på ont eller så, som när vi frågade hur det var bara sa att han tackade Gud för att han överlevt. (på sjukhuset ville han förstås ändå ha röntgen och allt möjligt, men det fick han inte.

Tur att det gick bra. Men jag tänker fortfarande på det ibland, vad hände med honom som blev kvar på sjukhuset, gick allt bra eller var det något allvarligt? Och hur gick det för den äldre, är han bra nu? Eller infektioner och amputation och död? Vem vet?

• Komma på hur det fungerar med EndNote/Mendeley att använda programmen för att skriva referenser
• Sorta bland vad jag ska ha med och inte, det finns ju HUR mycket som helst som man kan titta på om man vill, och det är intressant, men blir alldeles för mycket. Vilket ska bort?