Sofia i Etiopien

Igår var en väldigt deppig dag, jag grät hela dagen (inte riktigt, men det kändes så, och det kändes som att jag aldrig skulle kunna bli glad igen). Började med att jag försökte ha sovmorgon (tänker att man blir gladare om man sover ordentligt) men det gick ju som det gick eftersom kyrkan började sjunga, de andra gästerna vaknade, bilar tutade och någon knackade på min dörr. Vid åtta gav jag upp och tänkte att de lika gärna kunde städa mitt rum också, eftersom de redan höll på där ute. Tog en lång morgonpromenad, på en väg som jag inte gått förut. Det var rätt skönt, en stor väg som de höll på att bygga på, så det var inte så mycket trafik. Inte så mycket folk heller, men såklart alltid lite folk som ropar efter en och vill ha pengar. Gick ungefär en timma, sedan blev det frukost. På vägen till frukosten var det två pojkar som följde efter mig flera hundra meter och bad om pengar och kakor.  Jag sa att jag inte hade något, som var sant. Tillslut var det en vuxen som sa åt dom att sticka därifrån, det var skönt. Efter frukosten gick jag en sväng till, även då fick jag några pojkar efter mig. De var lite äldre och riktiga retstickor. De ropade också efter pengar, och grabbade tag runt handleden på mig flera gånger, så att jag fick slå efter dem. Blev riktigt arg. Som tur var fanns det fler människor på gatan som såg vad som hände, så jag blev aldrig rädd att det skulle hända något, men jag blev väldigt ledsen av det. Hade tänkt att gå förbi Christian Hospital för att säga hej, men var för ledsen för att klara det. Gick hem till hotellet istället. Efter en stund ringde Asle, mannen i det norska paret, och bjöd hem mig på middag på kvällen. Det blev dagens räddning. Jag och en till kvinna var bjuden dit på middag, det var gott och trevligt. De är verkligen goda människor! Fick se bilder från en resa de gjort i norra delen av landet, och blev sugen på att i alla fall försöka komma iväg och se något.

De erbjöd mig också att bo i deras hus i två veckor, när de ska vara i Addis. Det ska bli jätteskönt! Att kunna sitta i en fåtölj, kunna laga sin egen mat, ta en kopp te på kvällen. Ser fram emot det som en semester! När jag kom hem därifrån pratade jag med mamma och pappa i telefon, det var skönt att höra deras röster. Men det blev 4-5 samtal, för täckningen var inte den bästa och det bröts efter ca 2 minuter varje gång.

Jag gjorde också en plan för att slippa fler ledsna dagar. Mat, sömn och motion är bra. Gick en lång promenad idag också, och sen gjorde jag lite övningar på rummet. Lyckades bättre med sovmorgonen också (även fast jag väcktes vid 5 av kyrkan) Sociala kontakter är bra, så jag får försöka träffa folk på Christian Hospital. Kanske kan jag lägga upp jobbet så att jag kan vara ledig en stund på eftermiddagen och vara social, för att sedan jobba lite hemifrån när det blivit mörkt och man ändå inte kan vara ute. Har gjort ett schema för varje vecka i datorn, som jag uppdaterar lite. Blir oftast ändå inte så, men jag tycker om att ha en plan. Ska också försöka hålla mig mer uppdaterad om vad som händer och förändringar som sker. Jag tycker om att ha koll på saker. Sista saken på listan var att ha något att se fram emot, både på kortare och lång sikt. På lång sikt är det förstås att komma hem, men det känns lite för avlägset… Så ska försöka planera in någon helg att åka bort. Addis kanske, eller Lalibela, som ligger norr om Addis och har några kyrkor som är uthuggna ur berget. Det skulle jag verkligen vilja se.

Idag känns livet lite lättare. Fick sms av Ragnar inatt, men nu verkar det inte funka att svara. Ska åka till Awassa i eftermiddag, som är en större stad. Vi (jag och Kebebew) ska jobba där imorgon, ska kopiera listor på alla hushåll i de områden där vi ska göra studien, för att veta vilka vi ska besöka. Det kommer nog ta hela dan, därför åker vi idag och sover över där. Ett litet äventyr.

Men det är lätt att känna sig udda och utanför när folk ropar efter en på gatan och springer efter. Ibland kan barnen följa en 10 minuter. ”foreign, foreign, foreign” ropar de, och ”money, money, money” ”one birr, one birr” ”biscota, caramela”. Jag ger dem inget. Ibland säger jag hej, tar i hand om någon vill det, vinkar om det är små barn som vinkar. Annars är det mest att stänga av öronen. Särskilt när det är äldre killar som ropar, ”sister, how are you” ”baby” ja, jag vill inte ens lyssna… Ibland är det skönt att inte förstå vad de säger, när de pratar på amhariska (som enligt Asle är världens näst svåraste språk att lära sig)