Ut ur fångenskapen!
110805
Ibland känns det verkligen som ett fängelse det här. Inte bara för att det är galler för fönstren och dörren, för att det är stängt om natten och en vakt måste öppna grinden. Utan även för att jag känner mig låst. Idag var klockan runt halv åtta när jag skulle gå hem efter att ha ätit middag. Tar max 10 minuter att gå, men jag fick ändå inte gå själv. Var iofs inte ett stort problem, Elazar bad bara en kille som jobbar på hotellet där vi har kontoret att följa mig hem. Men ändå, sånt är man inte van vid.
Idag kom jag på att jag har varit på helspänn varje dag i fyra veckor. Kände det inte förrän jag började slappna av lite idag. Inte konstigt att man känner sig trött då. Gick en promenad i stan efter lunchen, var inte alls lika obehagligt som sist. Ingen som följde efter eller försökte ta i mig, bara folk som ropade. ”Sister, sister, how are you?” En kille sa ”Okay, I’m fine thanks” utan att jag hade sagt nåt till honom. Också ett sätt att hälsa på.
Nu är det fredagkväll och jag håller på att packa min väska, ska ju flytta (om än tillfälligt) imorgon! Ska bli skönt med lite omväxling. Lördagar är också marknadsdag, så kanske ska Elazar ta mig med dit så jag får se marknaden. Tror inte jag kommer gilla det, men vill ändå uppleva det. Dessutom är det nog inte så smart av mig att handla själv, lär ju få betala massor mer än jag ska.
Har suttit ensam på kontoret hela dagen idag, lagomt roligt. Fick i alla fall klart det jag skulle göra. Och så fotade jag lite. Imorgon ska vi ses på kontoret och fylla i listorna/schemana som jag har förberett. Undrar vad jag ska göra nästa vecka, nu när det här är klart. Kanske kan följa med ut på fältet nån dag. Och förhoppningsvis börja lägga in data. Har snart varit här halva tiden och fortfarande inte lagt in något. Men det blir nog bra ändå.
(den här hittade jag på toan på kontoret, very nice!)
Man ser en del saker som man inte ser hemma. Har sett några som hoppar omkring på kryckor med det ena benet hängandes kortare i en konstig vinkel. Funderar på om de haft en höftluxation som inte åtgärdats när de var små. Såg också en liten pojke med klumpfötter (eller jag tror att det var det, fötterna var liksom inåtroterade så han inte kunde gå). Det var på en av våra träningar och hans mamma kom dit med honom för att visa oss, för att vi skulle hjälpa honom. Han var kanske 5-6 år och kunde förstås inte gå på sina fötter, men var väldigt snabb på att krypa. Jag hade bara lust att ta med honom till sjukhuset och operera hans fötter, men det kunde jag ju inte göra. Jag vet inte hur man bäst ska göra för att hjälpa folk. Man kan ju inte göra allt eller hjälpa alla, men något vill jag göra. Ska höra mig för lite om bra sätt, har inte direkt lust att ge pengar till dem som förföljer en på gatan.
