Rapport fr[n f'ltet
110723 Rapport från fältet
Nu är det lördag och jag har inte haft tid att skriva på en hel vecka. Dagarna har varit långa och innehållsrika, knappt så man minns på kvällen vad som hände på morgonen eller dagen innan. Har varit runt och sett många olika delar. Det som är mest lika överallt är människorna. Massor av barn, smutsiga, smala barn.
I måndags var vädret som en jämtländsk sommardag ungefär (10-15 grader och lätt regn). Vi var ute med bilen, det blev en liten, slingrande lerväg. Ner för en backe och plötsligt slirade bilen och pang så var vi fast, en buckla på bilen. Åkturen skulle nog varit rolig om den var en attraktion på Gröna Lund, men det var ganska läskigt att känna hur däcken gled sidledes i leran, på den guppiga vägen. Inom 5 minuter var säkert 20 barn samlade runt bilen för att titta. Inom 10 även vuxna. Folk ropade efter fler, och de kom med hackor och hackade upp vägen så att bilen lättare skulle komma upp. Föraren (som såg ut att vara ungefår 15 år) gasade på som bara den, svart rök bolmade ur bilen. Han lyckades ta sig upp för backen, men vi blev kvar nedanför och fick gå upp. Ganska skönt tycker jag, man sitter mest bara stilla hela dagen här annars. Men det var rätt svårt att gå i leran, det blev som en lerkaka under och runt skon, som halkade omkring på leran under. Och så lite uppförsbacke på det. Men det gick bra. Hur som helst, dom där barnen som tittade på, var barfota och frusna. Säkert hungriga. Många av dem har en tröja som enda plagg. Eller resterna av en. Alla har de samma färg som leran, oavsett hur de var från början. På de små barnen kanske det är praktiskt att vara utan byxor, eftersom de inte har någon blöja, men man ser även ganska stora barn utan riktiga kläder. Barfota är de allra flesta. Många är väldigt söta också.
Det som blir jobbigt är när de ropar efter bilen och springer efter. De små barnen gör mig ingenting, inte när de vinkar genom fönstret heller, om jag kan glädja någon genom att vinka tillbaka så gör jag det gärna. Det jobbigare är när det är lite större barn, (svårt att beräkna ålder, men kan de vara kanske 8-13 år kanske) oftast pojkar, som kommer intill bilen, knackar på fönstret och vill ha pengar. De slutar aldrig förrän bilen åker därifrån eller chauffören schasar iväg dem. Ibland på antropometriövningarna (då vi tränar datainsamlarna i att väga, mäta och mäta överarmsmått på barnen) är det också barn runtomkring som tigger. Det är jobbigt, för jag vet att de är hungriga, att de inte har något att äta och inga kläder. Jag har heller inte sett ett enda barn med någon leksak, utom boll gjord av plastpåsar, CD-skivor som hjul på nån pinne, någon rund sak (som ett hjul) som de rullar med en pinne.
En dag när vi var ute på övning fick jag verkligen insikt om hur illa ställt de flesta barn har det. Jag träffade nämligen en liten flicka på 8 månader som var frisk och välnärd. Hon hade baby-hull, var ren, hade både strumpor, byxor och en långärmad tröja över sin t-shirt. Hon gav bra blickkontakt och det gick att få leende från henne. Då insåg man hur de andra egentligen har det. Och då har jag inte sett de sjuka och verkligt undernärda barnen än. En dag när vi var på en Health Post och hade övning så hade det vägning för de undernärda barnen samtidigt (men inte av oss förstås) och fast jag bara såg dessa barn ligga i sin mammas famn under en schal så såg man att de var små. Ibland ser man någon liten även under våra övningar, mammor kommer ibland och tror att de ska få något av oss. Men vi ger bara kakor till barnen som är med, som en muta skulle man kunna säga. I undersökningen av barnen som datainsamlarna gör ska det bland annat bedöma blekhet. Jag tänkte att hur ska man kunna bedöma blekhet hos ett barn som är helt svart? Men en dag såg jag en väldigt blek figur i en mammas famn. Inte bra.
Oftast är det de mindre barnen som ser värst ut, men en äldre pojke fastnade också på näthinnan. Han stod vid vägen (tillsammans med en massa andra barn) och följde bilen med blicken. Han var säkert 8-10 år skulle jag tro. Långa, smala ben som slutade i en jättemage. En tröja som enda klädesplagg. Han följde inte med när de andra sprang efter bilen.
Det hemska är att det är så många människor som har det såhär. I Wolaita-området bor kanske 3 miljoner människor. Och det är mest fattig landsbygd. Familjerna är stora och har inte tillräckligt med mark för att odla det de behöver för att vara mätta. Och alla dessa undernärda barn blir stora (eller ja det blir de ju förstås inte, 1 av 10 dör innan 5 års ålder) och får en massa barn som de inte kan mätta. Det finns liksom ingen ände på problemet. Inte som jag kan se i alla fall.
