Sofia i Etiopien

Största anledningen till denna beslutsvånda är nog dels att jag inte alls förväntat mig att få AT så här på en gång utan att ha vikarierat innan, sedan att jag äntligen träffat en människa som jag tycker mycket om och gärna vill spendera mycket tid tillsammans med, men han bor på Åland och det är ganska långt från Sundsvall.

Men om man nu får AT med en gång borde man ta chansen. Den ska ju ändå göras förr eller senare. Sedan var det det här med startdatum. Jag har fått från 30e januari och andra starten är i slutet av april. Jag önskade att börja i april, då kunde jag ju vara på Åland ett tag först och trivas. Kanske kan jag byta med en annan person, hoppas på det, annars får det lösa sig ändå!

Fick i alla fall ett mycket gott intryck när jag var på intervjun, så det känns verkligen bra! Jobbet kommer nog bli bra, det är bara resten av livet som också ska hänga med!

Har suttit några timmar och kollat på lägenheter, är inte alltför dyrt att köpa. Vad sägs om en tvåa 1,5 km från sjuhuset, 61 kvadrat, 190 000? Hyresrätt är ju förstås lättsammare, vill nog titta på det i första hand, men annars kan man ju köpa också. Tänk, snart har jag en lön!

Var på Ikanohuset och kollade i affärer med mormor efter intervjun, gick och kollade på skor och kläder. Hittade ett par snygga svarta kängor som kostade 1000 kronor. Så dom kunde jag ju inte köpa. Men nu har jag jobb och kommer få en bra lön, så jag kan köpa vilka skor jag vill! (om jag vill, har fortfarande inte köpt något annat än mat och tåg/bussbiljetter sedan jag kom hem från Etiopien)

Det blir nog bra hur som helst.

Till veckan ska jag ta tag i uppsatsen igen, är nu bara 2 veckor tills nästa kurs startar och då vill jag vara klar. Har fortfarande inte fått någon feedback alls på det jag skickat min handledare, och SPSS fungerar inte på min dator, så just nu går det inte framåt direkt.

Här kommer ett inlägg som jag skrev den 23 juli, men inte la upp på bloggen, för jag tänkte att det kunde oroa folk. Det handlar nämligen om en trafikolycka som jag var med om och som kunde ha slutat riktigt tråkiigt. Men här kommer i alla fall historien:

Det som är det värsta för tillfället är nog vad som hände igår, som jag inte tänker skriva om på bloggen för att inte oroa folk, men som fick mig att vara glad över att ha livet i behåll.

 

Vi var ute på värsta vischan, liten gropig lerväg, då en motorcykel plötsligt dök upp bakom en kurva och körde rätt in i fronten på bilen. Vi var på väg uppför, och föraren låg till vänster på vägen (som var väldigt smal, så det kanske inte spelade så stor roll). Motorcykeln hade trasiga bromsar och kom snabbt nerför, såg oss inte. Jag ser hela tiden bilden av förarens rutiga skjorta när han flög mot vindrutan framför mig när jag blundar.

 

Först förstod jag inte vad som hände, en man på vägen började ropa för att varna oss, föraren tutade och försökte väja, men lyckades inte. Pulsen rusade, jag blev svettig och så nervös att jag inte lyckades få upp min egen bildörr (inget ovanligt med den kvalitén på bil i och för sig) Förberedde mig på blod och död när jag klev ur bilen. Massor av folk samlades fort som bara den och lyfte bort de skadade från vägen. Jag försökte kolla så att de var okej, men det var så mycket folk omkring. Den ena kom jag fram till, men blev snabbt bortskuffad. Han skrek så det var väl ingen större fara tänkte jag. Den andra var också vid medvetande, så det var lite lugnt, men han hade ett sår på benet som gick in till skelettet.

 

Folk var upprörda, men vi bar in dem bak i bilen och körde till närmsta Health Center som var ganska nära. Halva byn samlades utanför, men jag följde med in i sjukrummet. Jag frågade min kollega vem som var sjukvårdspersonal, men ingen var tydligen där, jag sa åt dem att hämta någon! Dom sydde ihop såren, (den ena ganska klantigt, på gubben som hade sår in till benet, men jag hade inte gjort det bättre i den situationen) Den andra syddes ganska bra, av en sköterska som var med oss i bilen. Jag ville tvätta med litervis med vatten, som naturligtvis inte fanns där. De tvättade med jod eller något likande. Okej tänkte jag, de gör det väl ordentligt senare, när vi kommer till sjukhuset. (visst, det är så det funkar i Afrika)

 

Den äldre mannen, som var passagerare, hade ont över bröstkorgen, jag frågade lite hur det var, men han verkade ganska opåverkad och tackade gud att han överlevt. Den yngre, föraren, klagade desto mer, han var verkligt smärtpåverkad. Men ingen brydde sig om mer än såret på benet. Han började klaga över ont i höger sida, så jag undersökte honom, klämde på magen, lyssnade på lungorna. Blodtrycket och pulsen var bra, men andningen lite snabb. Så jag blev lite lugnare i alla fall.

 

Vi la in dem bak i bilen igen (alltså inte baksätet, utan bagageutrymmet), 4 andra följde också med, och körde till närmsta sjukhus. Det tog lite över en timma. Hela tiden tänkte jag på vad jag skulle göra om han chockade ner där bak, men kom fram till att jag inte kunde göra så mycket mer än att hålla fri luftväg och hålla upp benen. Nu hände det som tur var inte. Försökte ha lite koll på att han andades och så, men kom fram till att hans kompisar nog skulle märka om han försämrades. Ett tag bråkade han (och hans kompisar) en massa om vems fel olyckan var, det var riktigt obehagligt, men då var han i varje fall vid medvetande.

 

Väl framme på sjukhuset bars de in, vi stannade ute. En som jobbade där kom fram till mig och sa att jag inte skulle oroa mig förrän läkaren kom, de hade ringt honom och sagt att det var emergency. När läkaren kom dit hämtade han (den första mannen) mig och sa att jag fick vara med där inne. Kändes ganska bra, gamlingen fick stelkrampsspruta och recept på antibiotika för att sedan bli hemskickad, föraren blev kvar för observation. Kanske inre blödning eller bäckenfraktur. I Sverige skulle man väl satt grova nålar, gett ringer och gjort trauma-CT, men han fick i alla fall övervakas. Så bättre än så kunde det väl inte bli för dem. Men ändå, det gick ju bra, ingen dog, men det där såret skulle mycket väl kunna bli döden på längre sikt för den äldre mannen. Inte rent, in till benet, en undernärd man med (antagligen) rätt usla förhållanden att sköta om ett sår ordentligt.

 

Vi skjutsade inte hem dem igen, med rädsla för vad som skulle kunna hända, hela byn skulle kunna skada oss och hindra bilen från att köra, det var nära när vi skulle köra till sjukhuset. Jag förstår nu varför det sägs att trafiken är största faran när man åker hit.

 

Nu hade det hunnit bli mörkt och lite sent, det åskade och började regna. En annan bil hade kommit för att hämta oss, eftersom föraren och olycksbilen blev kvar för att diskutera med polis osv nästa dag. Vet inte hur det har gått för dem. Det var kolmörkt (inga gatlysen eller vägmarkeringar, inga lysen i hus vid vägen eftersom de saknar el) dimma och mycket regn, inga fungerande vindrutetorkare, folk och åsnor på vägen. Det var lite läskigt. Fortfarande ute på landsbygden, kanske halvvägs in till stan. Då fick vi punka. Och gissa vad – så klart har de inte med någon domkraft. Så vi får sitta i bilen och vänta på bättre tider. Inte vågar de ha på varningsblinkers heller, av rädsla för att göra slut på batteriet. Inga andra bilar stannade och hjälpte oss. Mörkt och regnigt, inte ätit på 12 timmar. Utom lite kex. Då kom en tredje bil och lånade ut sin domkraft och skjutsade hem Tenange och mig till Elazar, där vi fick mat och kaffe. Underbart! Sedan blev jag hemskjutsad av en annan bil. Väldigt snällt. Så nu är jag glad över livet och ännu mer rädd för trafiken.

 

 

Olycksbilen och föraren tidigare samma dag. Jag kände mig osäker att åka med honom redan från början, eftersom han ser ut att vara typ 15 år gammal. Dessutom var vi med om en mindre olycka med honom veckan innan. Efter händelsen åkte vi inte mer med honom.

 

Ja man kan verkligen fundera över livet. De skadades olika inställning/reaktion. Den yngre, föraren, som gormade och skrek, skyllde på vår förare att han kört på dem, oroade sig för om motorcykeln som blivit skadad. En kontrast mot den äldre mannen, som var tyst, klagade inte på ont eller så, som när vi frågade hur det var bara sa att han tackade Gud för att han överlevt. (på sjukhuset ville han förstås ändå ha röntgen och allt möjligt, men det fick han inte.

 

Tur att det gick bra. Men jag tänker fortfarande på det ibland, vad hände med honom som blev kvar på sjukhuset, gick allt bra eller var det något allvarligt? Och hur gick det för den äldre, är han bra nu? Eller infektioner och amputation och död? Vem vet?

Mål för dagen:

• Komma på hur det fungerar med EndNote/Mendeley att använda programmen för att skriva referenser
• Sorta bland vad jag ska ha med och inte, det finns ju HUR mycket som helst som man kan titta på om man vill, och det är intressant, men blir alldeles för mycket. Vilket ska bort?

Jag fick 3 fästingar, huvva.

Idag tog de upp sin båt, så vi fick åka lite båt. Kul, men kallt. Tänkte att jag skulle åka och träna när jag kom hem, men fryser fortfarande, så det får vänta till en annan dag.

5 oktober är sista ansökningsdatum för de flesta AT. Hur ska jag veta vad jag vill göra? Vart vill jag? Tillbaka till Östersund, nu eller senare? Någon annan stans? Vart? Vart är det bra, var kan jag trivas? Vågar jag åka ensam till en ny stad och börja ett nytt liv, Gävle kanske? Eller ska jag stanna i Uppsala och söka jobb på barn? Måste snart säga upp lägenheten om jag ska flytta, det är mindre än 4 månader kvar till examen.

Hittade också en väldigt intressant utbildning mitt i alltihop, Master i Internationell hälsa, på samma instutition som jag gör mitt projektarbete nu. Låter väldigt intressant, men man borde kanske göra AT först, innan man börjar en 2-årig utbildning... hur som helst så har de bara intag på hösten.

Sedan jag kom hem har jag också en liten kvävningskänsla i min lägenhet, det är så mycket saker över allt. Saker som egentligen inte behövs. Ibland får jag lust att kasta ut hälften av dem. Och alla kläder som bara ligger i garderoben och skräpar, många helt okej, men som jag inte gillar och inte använder. Vill bara kasta ut dom (och ge till nån som använder dem) Tittade på min bokhylla med alla böcker, och tänkte "varför har jag så många böcker, de står bara där och samlar damm, varför inte bara låna på biblioteket, gratis och spar en massa plats, jag kanske borde ge bort alla mina böcker." Senare på kvällen beställde jag 2 nya böcker... jag gillar böcker!

Men tänk på alla i världen som inte ens får chansen att lära sig läsa. Så många kvinnor (och män) i min ålder i Etiopien som inte gått i skolan, eller kanske bara de lägsta klasserna. Jag känner mig sorgsen när jag tänker på det. På kvinnor i min ålder, som på landsbygden, de flesta är omskurna. När jag funderar på vilken stad som är bäst för mig att göra AT kanske de redan har fem barn och funderar på vilket av dem som ska gå hungrig från nästa måltid. Hur hon ska få mat till dem, om de kanske har råd att köpa skor.

Jag klickar på min dator, beställer ett par böcker, betalar elektroniskt med mitt VISA. De har ingen el. När det blir mörkt på kvällen (vid sju) blir det mörkt. De har ingen belysning, har inte råd med fotogen/oljelampa heller.

Jag tycker min mage varit besvärlig en vecka, men jag har en vårdcentral att ringa, att lämna prov till. Om det är något allvarligt (vilket det inte är) kan jag få behandling. Jag har råd med den. Jag har rent vatten att dricka, en toalett och en dusch. Varmt vatten. De samlar regnvatten i gula plastdunkar.

Nej, nu ska jag sluta, för detta gör ingenting bättre. Men av detta har min dag varit fylld.

Så här är det utanför bildörren när man vill åka någonstans. En liten stund senare var skaran nästan dubbelt så stor. Alla vill ha pengar, "one birr" "money money". Jag sa till dem att ge mig pengar, då skrattade de.

Hann inte mer än ut till Arlandas busshållplats innan en afrikan bad att få låna min telefon och sedan berättade för mig att han inte hade några pengar till bussen. Synd för honom, jag betalade inte. Knappt har man liksom hunnit hem från 2 månader i ett land där alla vill ha ens pengar alltså...

Kom hem (hade tur med bussen, 2an kom precis efter att jag kom till busshållplatsen, för en gångs skull inte tvärtom), ringde Lotta (handledaren), hoppade in i duschen, åt lunch och åkte iväg för att träffa henne. Blev ett 2,5 timmar långt möte. Ett bra sådant. Men vi kom fram till att jag missat en väsentlig sak, nämligen att registrera ålder på barnen... AHHH!!! Det är ju viktigt ju!!!

Men jag har ju deras födelsedata (Etiopisk kalender) Så det går att räkna ut, eller så kan jag göra det för hand (750 barn, hur lång tid kan det ta?) Har man inte jobb så får man skaffa sig! Ska klura ut något bra sätt att få SPSS att hjälpa mig... Lotta sa att det är som Sudoku, men jag vet inte jag. Hur som helst gillar jag inte Sudoku. Men nu vet jag vad jag ska göra nästa vecka, alltid något.

Väskan är redan uppackad (ska ju packa en ny imorgon) och alla loppkläder ligger i en hög i hallen, ska tvättas imorgon.

Min kära syster lagade middag åt mig, sedan åkte hon och handlade så vi har frukost och till middag imorgon. Service va? Men det känns alltid lika deppigt att komma hem ensam när man varit borta länge, ingen som möter på Arlanda, buss efter buss och sedan en tom lägenhet. Nu var den visserligen full av hennes grejer eftersom hon bor här ett tag, men ändå!

Gick upp till St Georges katedral och museum. Fick en gudad tur och blev lurad på pengar såklart, men det var en trevlig tur och jag fick gå in i kyrkan. (men inte fota, då fick man betala extra) Kan verkligen inte rekommendera ensamma vita kvinnor att gå dær om man inte absolut "måste", før folk var ganska jobbiga mot mig. En pojke næstan hængde i klæderna på mig før att jag skulle køpa godis till honom, en annan var obehagligt næra mina fickor nær han førsøkte sælja næsdukar till mig. På væg till kyrkan kom det 2 killar och børjade prata med mig, jag førsøkte ignorera dem først, men det gick inte så jag pratade lite med dem. Tillslut sa jag att jag inte ville prata med dem, men de svarade att eftersom jag  inte hade någon kompis med mig fick jag stå ut med dem. Som tur var var det mycket folk, så jag skyndade mig att førsvinna i folkmassan och øver en gata. Efter kyrkan hænde samma sak en gång till. En kille frågade om han kunde hjælpa mig, jag sa vænligt nej tack, jag klarar mig fint. Så han lyssnade på vad jag sa, fortsatte prata och følja efter mig en bra stund. Suck. Jag vet att det enda de vill ær att ha mina pengar. Det kommer jag verkligen inte att sakna nær jag kommer hem!

Idag føljde jag med till internationella kyrkan. Det var intressant. Åkte dit med en norsk från missionen. Træffade Allison och Mark från Sodo, och John, en annan lækare som var dær ett tag. Efteråt føljde jag med norsken och ett stort sællskap och åt lunch på en grekisk restaurang. Åt sallad, hoppas jag inte blir sjuk lagom till flygresan. Nær vi kom tillbaka till missionen føljde jag med några norska ungdomar hem till en av dem och kollade på film. Edge of the Lord (eller nåt sånt) som var riktigt bra. Strax innan det blev mørkt gick jag hem. Nu tænker jag nog antingen læsa, kolla på en till film eller jobba lite.

110906 Insikter

Idag mötte jag världens sötaste unge. Hon satt med sin mamma vid vägkanten när jag gick till banken för att växla pengar. De ropade efter mig, men jag gick förbi. På vägen tillbaka följde två flickor efter mig, de ville såklart ha pengar. Vi gick förbi mamman och barnet igen, hon ropade ”sister sister” (rätt bra för att vara typ 2 år) och sträckte ut armarna mot mig, hade ett leende med vita tänder och stora ögon. Jag tog hennes hand och hon fingrade lite på mig. Sedan gick jag igen. Hade jag haft småpengar hade jag nog gett dem. Mest för att jag själv känner mig så ledsen när jag inte kan ge dem något. (men jag är inte lessen att inte ge barn som bara följer efter)

 

Igår var jag med på ett besök hemma hos en familj. Det var en ung familj med två barn. De hade två rum, jordgolv, hydda av lera. Ett fyrkantigt hus med plåttak, inte den traditionella runda hyddan. I rummet vi var i fanns en säng (hemmabygge, hård med en plastpresenning som lakan), en pall, en bänk och ett rangligt bord. I ett hörn låg en massa torkade blad, som de använde som madrass och som mat till djuren. (fast just nu hade de inga djur) Det prasslade till där, och jag frågade pojken (med hjälp av Tenange) vad det var och han sa att det var råttor. Trevligt. På väggen hängde några köksredskap och en bild på Jesus. Det var ungefär allt.

 

Nu är det kväll och jag sitter hemma och lägger in data och lyssnar på P3-dokumentär, bra kombination, att jag inte kommit på det tidigare! (fast kanske bra också, eftersom jag snart har lyssnat på alla som jag laddat ner)

 

Jag och Efraim på MC!

Har dessutom funderat på detta med motorcykel, igår åkte jag ganska mycket (med en bra chaufför, så det var lugnt) Har ju oroat mig lite för om jag ska få hem pappa hel och välbehållen från amerikat, men så kom jag att fundera över vad som är farligast. Jag åker ju inte så fort, och på rätt små vägar. Men i Afrika, utan bra sjukvård och blodbank, vanliga kläder och ingen hjälm. Undrar vad som är farligast? Kan det vara Afrika? Hur som helst så ska jag inte åka mer motorcykel, så ni kan sluta oroa er nu. Ska inte heller åka farlig lokaltransport till Addis.

I söndags klev jag upp extra tidigt för att bestiga berget, som heter Damot. Vi började med att åka motorcykel till en startpunkt, för att sedan gå upp till toppen. Det regnade på natten, men när vi gick var det inget regn. Dock lite dimma. Det blev en bra förmiddag, jag betalade en kille här ifrån sjukhuset för att ta mig upp. Några pojkar som han kände följde med oss på vägen, men det var bara trevligt. Han hade sagt att det skulle ta 3,5 timma att gå upp, sedan lika långt ner, men jag var tillbaka här efter 4 timmar. Då ville han ha extra betalt för motorcyklarna, något som han inte nämnt dagen innan när vi bestämde turen. Så jag kände mig lite lurad och att han (som alla andra i det här landet) bara var ute efter snabba pengar. Dessutom när jag tyckte att vi hade gott om tid och kunde gå ner till asfaltsvägen, så att motorcyklarna kunde hämta oss där istället, var han lat och orkade inte gå längre. Sa att han hade ont i knäna.